Sällskapssjuk och folkskygg...

Sitter i Ikeas restaurang och känner mig lite ensam samtidigt som människorna runt mig tycks invadera min sfär. Det är så ibland, folk kommer mig liksom så nära utan att de ens vet om det. Jag kan bli väldigt påverkad av någon som bara går förbi mig på stan, det liksom rubbar mitt inre. 

En bit bort står en kille och gråter efter mamma, bredvid honom står en äldre kille och ser mycket bekymrad och osäker ut, jag får ont i magen för båda två. I soffan bakom mig sitter en sliten man och dricker kaffe, jag byter soffa för jag kan inte se honom utan att jag blir illa berörd. Hela tiden finns människor runt mig som mår dåligt och det gör att jag mår dåligt.

Jag har tidigare tänkt att jag är knasig, så farligt är det väl inte. Jag har försökt strunta i det, sopa det under mattan och ignorerat, lagt locket på. Resultatet är att jag bli jätte trött och ledsen, har tyckt att jag är lat och svag som bara känner så mycket hela tiden. Har tänkt, "Att jag inte bara kan köra på, jobba vidare och inte vara ledsen i tid och otid!"

Sen fick jag höra om HSP highly sensetive persons. Först tyckte jag att det inte riktigt stämde och jag gillar inte att sätta etiketter på saker och ting. Men när jag fick höra om startskörhet föll det på plats. Det handlar inte om att nått är fel på en utan om att vissa har en extra känslighet (gillar inte riktigt de begreppet, men okej).

Det handlar helt enkelt om att det finns flera som är som jag, fler som hamnar i samma situationer, känner otroligt starkt och mycket. Kvinnorna som skrivit om detta heter Margareta och Doris och jag är otroligt tacksam för deras klokskap! Det har hjälpt mig enormt mycket att få knep och råd som  man kan ta till för att må bättre och leva ett bättre liv.  Det har varit rätt jobbigt ibland för man måste jobba med sig själv och öppna upp sånt som man för länge sedan gömt långt, långt in, men det är så värt det och det är anledningen till att jag idag håller på att starta eget, gå min egen väg och göra det på mitt sätt.

Boken jag pratar om heter Drunkna inte i dina känslor och är en handbok för starksköra. Den handlar om hur livet kan knasa till sig och vad man kan göra åt det. Den handlar också om att man inte är ensam i detta och att man absolut inte är fel! 

"Helt rätt är vad man är!" 

För att citera författarna Doris och Maggan.

Tusen tack åter igen!!!

Dröm stort, flytta berg...

Jag har alltid trott att det på något sätt borde gå, det måste finnas en lösning. Jag är en obotlig optimist som älskar att tänka utanför ramarna. Det bästa jag vet är att släppa tankarna och fantasin fri och se var den hamna. Det är vad jag gör när jag är kreativ och skapar, jag tar en av alla mina miljoner idéer och släpper den fri. Det är då jag är som bäst, då jag mår som bäst, det är då jag drömmer stort och ibland flyttar berg.

Det är inte alltid jag får medhåll i mina "knasiga" idéer och jag är alldeles för lyhörd och för oroliga över vad andra ska tycka att jag lite stålmannen tappar kraften av kryptoniten. Jag vill helst göra saker färdig innan jag visar upp det, för innan jag kan visa upp min färdiga vision kommer ofta rynkade näsor och pannor i ett stilla, "Det där går väl inte?".  

Jag ser så tydligt min vision och nu har jag tagit ett steg närmare att kunna visa den för er. Det är såklart riktigt läskigt, att våga ta steget och inte hämma sig själv av vad jag tror att andra ska tycka. Att välja den större lokalen som helt klart måste renoveras en aning men som samtidigt har möjligheten att bli mer av det jag drömmer om.

Nu ska jag strax iväg och hämta nyckeln och sen  är det bara att kavla upp ärmarna och börja renovera, drömma stort och flytta berg, allt är möjligt!

Personlig utveckling och Blondinbella.

Det är inte lätt det här med magkänslan, den finns där men kan alltid överröstas med en massa annat. Det är svårt att våga följa den, det finns så mycket av vad man borde och hur saker måste vara. Jag kan inte riktigt lita på den, vågar inte följa den för tänk om jag bara misstar mig, tänk om jag inte förstår den och tänk om den är fel.

Jag vet att jag ofta gör såhär, känner något i maggropen, men fortsätter framåt. Jag vågar inte stanna upp, kan inte låta bli. Jag försöker envist hitta aspekter som kan vända min magkänsla, bevis som jag missat. Ofta leder det bara till en spiral av magont tills jag kört det så långt att jag bara måste ge upp.

Men skam den som ger sig, utveckling är min stora favorit här i världen. Jag älskar att utvecklas och den här resan är verkligen en i personlig utveckling och massor av ny kunskap. Det slog mig att jag ofta är så stressad i att förstå min magkänsla att den inte hinner ikapp mig. Sov på saken är ett mycket bra måtto. Ibland behöver man till och med en hel helg för att saker och ting ska falla på plats. Jag inser nu att för att kunna följa magkänslan behöver jag även förstå den och det kräver lite tid, några djupa andetag och att sluta forcera tanken. 

Efter en helg i Stockholm börjar det falla på plats. Allt som jag proppade in i huvudet i min hets att förstå min obehagskänsla i maggropen har hittat sin plats. På vägen fick jag en massa bra ny kunskap om entreprenörskap inte minst från Isabella Löwengrip även känd som Blondinbella! 

Hon pratar om att köra på, att våga satsa och att man ska använda det andra har att säga till sin fördel. Ta vara på kommentarer för att se att man är på rätt väg liksom. En sjukt vass tjej med massa glöd och driv, jag tror vi har mycket att ära av de unga tjejerna, de är mycket bättre på att ta för sig och köra sin grej på sitt sätt! Mycket inspirerande tycker jag!

Jag har även fått andra bra tips på vägen, så som att inte lägga fokus på hur mycket man lägger in utan på vad man får ut av det jobb man gör. Det handlar om att optimera sitt arbete, att inte slösa bort tid och energi på sådant som inte ger en något i längden. Det tänker jag mycket på nu. Denna veckans fokus ligger alltså på organisation, vision, hälsa och företagskultur. Vad är det jag vill göra med mitt företag, hur vill jag att det ska se ut och vad ska jag satsa på. Vad är viktiga ingredienser för att detta ska lyckas! Stress är inte en bra ingrediens, det gör mig bara ledsen och en ledsen Johanna jobbar inte så bra! Så ett djupt andetag, en lunchpromenad, att lyssna på kropp och själ och bra god mat är första stegen!

Så nu kör vi! 

Envisheten och att inte ge upp

Förra veckan bestämde jag mig för att satsa på illustrationer, att fokusera och jobba med den delen av mitt skapande. Det gick upp och ner, började inte alls så bra!

Jag var verkligen inte nöjd och kände att det var en mycket dum idé att tro att jag skulle kunna skapa ett företag. De blir bara pannkaka av alltihop.

Men med fokus och lite envishet, samt en sambo som tyckte att jag skulle ta mig ut ur lägenheten, så tog jag mig an att försöka skapa placeringskort till mig systers bröllop och där lossnade det. 

Jag köpte grått papper och vit penna och genast blev det jättekul igen. 

Dessutom började jag att skriva bokstäver och när lilla N lärde sig sssss då kände jag att detta kanske var nått att jobba vidare på.

Jag började skriva ner allt

möjligt och det var verkligen jättekul! Nu har jag kort och barnboksidéer i huvudet och tycker att det omöjliga känns möjligt igen. 

Jag har lärt mig nu att det gäller att inte ge upp, att fortsätta lite till, att ibland släppa taget och låta det vara och sen ta upp det igen. Nu måste jag bara öva mig på att följa min magkänsla...

Skräckblandat förtjusningspirr

De bara pirrar i magen, kan inte sluta tänka på det. Får svårt att sova när alla idéer håller min kropp fylld med pirr. När spännande möjligheter knackar på dörren då får min mage inte ro, huvudet snurrar och hjärnan bombarderar mig med bilder av saker jag vill göra. 

Samtidigt är de väldigt läskigt, alla gamla demoner gör sig påminda och jag kan inte tänka klart! Jag vill tänka klart! Oron över att falla pladask och rädslan för att inte duga till kryper sig på. Har jag vad som krävs, är det tillräckligt bra??? 

Jag är otroligt tacksam för alla fina meddelanden och gillande på olika sociala medier, ni ska alla veta att det ger mig kraft att jobba vidare. Jag hoppas verkligen att ni fortsätter och att ni är ärliga och säger åt mig när jag är på väg mot nått bra! 

Som tur är har jag levt i ett bebistöcken under lång tid nu! Man får lära sig göra viktiga beslut med maggropen istället för hjärnan. Så fort man kopplar in huvudet är de lätt att man rör till det med vad som varit och vad som skulle kunna bli!!!

Jag försöker hitta tillbaka till magkänslan igen så att jag kan ta rätt beslut! 

Fast egentligen har jag nog redan bestämt mig! 

Jag har redan hoppat!

En stilla tår...

Fredag och badtajm, en av de bästa grejer jag och lilla N vet! Vi gör oss redo, börjar hälla upp vatten och så plingar det till i telefonen. Jag som är pirrig av alla idéer och spännande framtidsplaner skuttar glatt till telefonen...

I sms;et står.

 "Idag fick lilla Molly somna in..." 

Molly var min älskade lilla katt som jag haft sedan hon var liten, hon fick flytta till några kompisar som har hus för att se om hon skulle må bättre där. Till en början gjorde hon det, hon fick en fin sommar med massor av musjakt och solskenslapande. Jag är ytterst tacksam för att ni ville ta hand om henne och för att ni hjälpte henne att gå vidare. 

Fredag och badtajm, jag stannade upp i badrummet, vad ska jag göra nu, jag kan svälja känslorna, tar det senare, lägger locket på? Neeh, jag vill inte göra så mer, varför ska det vara så farligt med känslor, varför ska det vara en svaghet att gråta, varför är det något man ska göra i hemlighet och i ensamhet!!! 

Och ska jag dölja det från min son, är det rätt??? Är det inte bättre att jag visar honom att känslor finns och är helt okey, att gråtande människor inte är farliga och att lessenheten ofta iallafall tillfälligt går över bara man få gråta lite.

Sagt och gjort, jag sätter mig i badkaret med lilla N och släpper fram tårarna, samtidigt förklarar jag för honom varför jag gråter, att det kommer att gå över och att det inte har med honom att göra. Han har ju sett mig gråta förr och brukar vara ganska cool, så även idag. Han tittar på mig, granskade mitt ansikte och är sitt vanliga jag. Ibland har han spelat pajas för att få mig att skratta men det gjorde han inte idag, han plaskar på, tittar lite på mig och efter ett tag med lite rynkad panna och säger han "Aj aj aj" 

Älskade, älskade unge!!! 

Vår badstund blev lika mysig och nästan lika rolig som vanligt, jag berättade anekdoter om Molly och vi kramades medans tårarna sakta rann inemellan småfnissen som vi alltid brukar ha när vi badar. 

Och Molly tack för allt du gav mig, för all kärlek och gos, för att du var vid min sida till och med när jag var sjuk. Tack för alla väckningar på mornarna och för dina underbara jamande, Mile mjauis. 

Tack för dina mjuka tassars trampande och ditt spinnande i mitt knä! Jag älskar dig var du än är!

Jag har en vision

Jag har en bild av vad jag önskar att allt detta ska bli när det vuxit på sig, det jag drömmer och fantiserar om. Jag ser det helt tydligt och klart som att det redan fanns.

 När det är så känns det självklart att det kommer att lyckas, att jag kommer att komma dit.

Jag ser en butik som man gärna vill gå in i, för att det som säljs är ruskigt bra men även för att stämningen och atmosfären är så schysst att man bara mår gott. Jag ser en blandning av nydesignade handgjorda produkter, av gamla grejer som fått nytt liv och vintage prylar med karaktär.

Jag ser sparsmakat skandinaviskt blandat med retro och industridesign. Naturmaterial och gedigna handgjorda hantverksprodukter.

Jag ser prylar man inte tänkt kunde ha den funktionen och praktiska grejer för hela familjen. Jag ser leksaker och gosedjur, barnböcker och stilrena produkter till barn. Jag ser skor, kläder, möbler, inredningsgrejer, "gör det själv paket", smycken och massa annat. 

Jag ser sköna fåtöljer, en tekokare, stora fina muggar och möjligheten att stanna upp en stund. 

Jag ser att alla är välkomna och att barnen har en självklar plats, jag vill ju att lilla N ska kunna vara med mig där.

Jag ser min verkstad och ateljé som en del av butiken, där jag och mitt och skapande är en del av atmosfären och mitt hantverk blir verkligt, konkret och på plats.

Det kanske är en utopi men visioner och drömmar ska ju vara sådana och man måste sikta mot stjärnorna för att åtminstone nå trätopparna!